Jag lever idag i ett tillstånd av överlevnad.
Många dagar känns tomma, som att jag bara existerar. Inte lever. Det är som om något i mig gått sönder så djupt att jag knappt minns vem jag var innan allt började.

Ensamheten är inte bara fysisk. Den är existentiell. Jag har förlorat förtroendet för många, och jag vet inte längre vem jag kan lita på. Jag har försökt förklara vad som hänt, men ofta blivit bemött med tystnad, misstänksamhet eller ifrågasättande. Det gör ännu ondare.

Jag bär på skuld – inte för vad jag gjort, utan för bilden andra har målat upp av mig.
Jag har sett människor som betydde något för mig vända sig bort. Inte för att jag svikit dem, utan för att de blev matade med fel sanning. För att någon annan kontrollerade vad de såg, vad de hörde, vad de trodde.

Missbruket blev min flykt, men aldrig min vilja. Det blev mitt sätt att dämpa kaoset, att tysta skammen, att slippa tänka för en stund. Men det har också blivit en mur. Något som andra pekat på som ”bevis” för att jag är problemet – när det i själva verket var ett sätt att försöka klara mig. Jag vet det idag.

Det värsta är saknaden. Saknaden efter mina barn. Efter att få vara pappa. Efter att få höra deras röster utan rädslan att något jag säger ska användas emot mig. Jag vet att de blivit påverkade. Jag vet att det finns saker de hört om mig som inte stämmer. Och jag vet att det inte är deras fel.

Men det gör ont.
Det är en sorg som aldrig tar slut. En sorg jag bär varje dag.
Och ändå försöker jag stå upp. För deras skull. Och för min.