Jag vet idag att det inte bara är det som hände mig som har skadat mig –
utan allt det som aldrig hände, men som jag hade behövt.

Jag hade behövt människor som lyssnade utan att döma.
Som såg på mig med öppna ögon istället för att använda andras ord som sanning.
Som vågade fråga: ”Vad har du varit med om?” istället för att tänka: ”Vad är det för fel på dig?”

Jag hade behövt trygghet. Inte kontroll.
Jag hade behövt stöd, inte övervakning.
Jag hade behövt en utsträckt hand – inte en avvisande rygg.
Men det kom aldrig.

Istället blev jag övergiven, misstänkliggjord, kontrollerad, demoniserad.
Istället för att någon såg att jag föll, blev jag behandlad som någon man skulle hålla sig borta från.
Istället för hjälp, kom tystnad, distans, anklagelser.

Jag hade behövt få vara människa. Inte ett problem. Inte en projektion.
Någon kunde ha frågat: ”Hur orkar du?” istället för att kalla mig förlorad.
Någon kunde ha sett att jag fortfarande älskade mina barn, trots att jag var trasig.

Jag hade behövt få förklara mig.
Jag hade behövt få visa vem jag verkligen är.
Jag hade behövt få vara pappa.

Allt det jag behövde – men aldrig fick – blev som tomma hål i mitt inre.
Och de hålen fylldes med självförakt, flykt, tystnad, ilska, sorg.

Men jag vet det nu. Jag ser det klart.
Och det är första steget att inte längre bära ansvaret för andras svek.
Jag hade behövt kärlek. Jag fick skuld.
Jag hade behövt närhet. Jag fick distans.
Jag hade behövt en chans. Jag fick ett straff.

Och ändå finns jag kvar.