Mina älskade söner,

Jag vet inte om ni kommer läsa det här.
Jag vet inte vad ni hört om mig, eller vad ni själva känner.
Men det här är min röst – er pappas röst – som ni inte har fått höra på riktigt.

Jag skriver inte för att försvara mig. Jag skriver för att ni ska få veta sanningen, från mitt hjärta.
För att jag älskar er. För att det aldrig slutat. För att det aldrig kan sluta.

Det som har hänt mellan oss – att vi inte längre har kontakt, att ni blivit bortförda från mitt liv, att ni kanske fått höra saker som gjort att ni inte vill vara nära mig – det är det värsta som någonsin har hänt mig.
Och jag vet att det kanske också gjort er illa.

Jag har gjort misstag i mitt liv. Jag har kämpat med mörker, med smärta, med flykt.
Men det betyder inte att jag inte älskat er varje sekund.
Det betyder inte att jag inte velat vara er pappa – helhjärtat, närvarande, trygg.

Det fanns krafter omkring oss som ville något annat.
Som ville förstöra vår relation. Som använde mig som en symbol för något fel.
Och jag tror att ni också blivit påverkade av det. Jag vet att det inte är ert fel.

Ni är oskyldiga.
Ni är värdefulla.
Ni är älskade.

Jag saknar er.
Jag saknar era röster, era skratt, era frågor, era steg.
Jag saknar att få vara pappa – inte bara i namn, utan i närvaro.

Jag ber inte om att allt ska bli som förut. Jag ber inte ens om att ni ska förstå allt just nu.
Jag vill bara att ni ska veta att jag finns kvar här.
Inte perfekt. Inte hel. Men sann. Och redo, om ni någon gång vill hitta tillbaka.

Tills dess:
Jag bär er i mitt hjärta varje dag.
Jag önskar er trygghet, glädje, självrespekt och frihet.
Jag hoppas att ni aldrig glömmer ert eget värde.
Och jag hoppas att ni någon gång kan få veta mitt.

Er pappa – alltid.