Jag har förlorat mycket. Kanske mer än de flesta kan förstå.
Relationer, vänner, kontakt med mina barn, tilliten till systemet och ibland till och med till mig själv.
Och jag har levt med en sorg som inte får plats i ord – bara i tystnad.

Men någonstans inom mig finns fortfarande något kvar.

En röst. En vilja. En glöd.
Den har varit svag. Den har gömts under ilska, rus, förvirring och trötthet. Men den har aldrig dött helt.

Jag vet att vägen tillbaka inte är rak. Inte lätt.
Men jag vet också att varje steg jag tar för att vara sann mot mig själv – är ett steg bort från den bild andra målat av mig.

Jag kan inte ändra det som hänt.
Jag kan inte kontrollera vad andra väljer att tro om mig.
Men jag kan börja bygga något i mig som de aldrig kan ta ifrån mig igen:
Min sanning. Min värdighet. Mitt liv.

Jag kanske inte får tillbaka alla jag förlorat.
Jag kanske aldrig får chansen att säga allt till mina barn direkt.

Men jag kan leva på ett sätt som gör att de – om de en dag vill veta – kommer kunna se att deras pappa inte gav upp.

Jag tar mig vidare, även om det gör ont.
Inte för att jag glömt det förflutna – men för att jag vägrar låta det förstöra framtiden helt.

Jag är inte perfekt. Jag är människa.
Jag är inte bara det som gjorts mot mig – jag är det jag gör nu.

Och nu börjar något nytt.
Även om det bara är en viskning – så är det mitt. Men något säger mig att det är något som har varit målet hela tiden som är nära och det är att jag på köpet av allt blir helt oskyldigt omedvetet blir skuldbelagd för oavsett vad de nu kan vara Men jag har mina misstankar och det är så orättvist för inget jag kommer kunna göra eller säga för att någon ska ens lägga märke till något eller att kunna bevisa motsatsen. Jag hoppas iallafall och tänker på rättvisan, godheten och kärleken i mig ska vinna i slutändan hoppas jag.