Det är lätt att tro att jag har gett upp – men det har jag inte.
För om jag hade gett upp, skulle jag inte vara här nu.
Jag skulle inte andas. Jag skulle inte skriva. Jag skulle inte försöka hitta ord på det som ingen annan velat lyssna på.

Jag kanske inte har rutiner, ork eller energi varje dag.
Men jag har något som håller mig kvar: viljan att det ska betyda något att jag orkat så här långt.

Ibland är det små saker som håller mig vid liv:
En tanke om mina barn. Ett minne som fortfarande känns varmt.
En tyst förhoppning om att en dag kunna förklara mig utan att bli avbruten.

Ibland är det inte hopp som driver mig – utan ren trots.
En vägran att låta de som bröt ner mig vinna.
En känsla av: “Jag finns kvar. Ni tog mycket – men inte allt.”

Jag har dagar då jag inte gör något alls. Då jag bara överlever.
Och jag har slutat skämmas för det.
Att andas, att inte gå sönder fullständigt – det är också motstånd.

Jag orkar vidare genom att:

Vara ärlig mot mig själv – även om sanningen gör ont.

Tillåta mig att vila – även om andra kallat det svaghet.

Skriva – för att orden är det sista som ingen kunnat ta ifrån mig.

Jag vet att jag fortfarande är skör.
Men jag är också levande.
Och i varje liten sak jag gör för att ta hand om mig – i varje gång jag väljer att inte skada mig själv – finns en viskning:

“Du är inte färdig än.”

Och så går jag vidare.
Dag för dag. Inte stark. Inte glad. Men levande.
Och det räcker. För nu.