Natten är speciell.
Den är tyst på ett sätt som är både tryggt och hotfullt.
Den stänger världen ute – men den stänger också in mig i mig själv.

Det är då tankarna kommer.
Alla minnen. Alla röster. Alla ord jag önskar jag fått säga.
Alla frågor jag aldrig fått svar på.

Natten gör att allt känns mer verkligt – eller mer overkligt.
Ibland ligger jag vaken och försöker förstå hur mitt liv blev så här.
Hur allt togs ifrån mig.
Hur jag hamnade utanför, trots att jag bara ville vara med.

Jag kan inte alltid sova.
Ibland är kroppen trött men hjärnan vägrar släppa taget.
Ibland flyr jag in i skärmar, rus, tystnad – bara för att slippa känna.

Men ibland kommer också något annat:
En tanke som känns äkta.
En liten glimt av hopp.
En röst inom mig som viskar: ”Du är fortfarande här.”

Natten kan vara ensam – men den är också en plats där jag får vara ifred.
Där jag inte behöver förklara mig.
Där jag kan skriva utan att någon läser.
Där jag får gråta utan att någon dömer.

I mörkret är jag bara jag.
Inte den de sagt att jag är.
Inte den jag blivit när allt gått sönder.
Bara… jag.

Och det räcker ibland. För att orka en dag till.