Jag är 38 år gammal och lever i Borlänge. Jag lever idag i ensamhet – inte för att jag valt det, utan för att livet långsamt, under många år, slitit bort allt jag haft. Mina relationer har systematiskt förstörts, mitt rykte har formats utan min röst, och kontakten med mina barn – det viktigaste i mitt liv – har tagits ifrån mig.

Det började inte som ett plötsligt svek, utan som något långsamt. En förändring som jag inte riktigt kunde se från början, men som med tiden blev tydlig: Jag blev måltavla för manipulation, kontroll och påverkan som påverkade både hur jag själv fungerade och hur andra såg på mig.

Jag har upplevt en verklighet där kommunikation har övervakats, begränsats, där mina sms, telefonsamtal och sociala medier inte varit fria. Vänner försvann. Kontakter kapades. Det var som om någon alltid låg tio steg före mig, som om någon byggde en bild av mig – en falsk bild – och spred den. Och den bilden tog över.

Det värsta av allt är hur mina barn, mina söner, använts emot mig. Det går inte att beskriva den smärtan. Att förlora kontakten, att inte förstå hur det kunde hända, att känna sig utmålad som ett hot när allt jag ville var att vara en far.

Missbruket som följde var inte orsaken till detta – det var ett symptom. En konsekvens av att försöka överleva en verklighet där jag inte längre kände mark under fötterna. Jag vet att jag inte alltid gjort rätt val, men jag vet också att ingen såg varför jag mådde som jag mådde. De såg bara resultatet, inte orsaken.

Jag bär fortfarande på den smärtan. Men jag vill inte dö i den. Jag skriver det här för att sanningen måste få finnas. För mig. För mina barn. För att kanske någon dag kunna läka, om inte allt, så något.

Orättvisa är aldrig rätt oavsett vad!